Christian the lion

Den här lilla filmen får man inte missa!

Marängtårtan som inte var meningen

Till midsommarfirandet hade vi fått i uppdrag att fixa efterrätt. Efter mycket funderande kom vi fram till att en marängtårta passade bra. Dels känns det somrigt, dels passar det alla olika allergier som fanns i sällskapet.

Kvällen före stannade vi uppe extra sent för att marängen skulle bli färdig. Vi gjorde efter alla konstens regler. Det var några droppar ättikssprit. Vi vispade i en glasskål. Vi gjorde den så tjock att vi kunde vända skålen upp och ned. In i ugnen på 100 grader i en och en halv timme. Sen skulle den stå till ugnen kallnat.

Ska vi skriva upp marängen på listan över grejer att ha med? frågade vi oss redan på kvällen. Nej, vi kommer ihåg den, sa vi. Samma morgon när vi skulle åka frågade vi oss igen - ska vi skriva upp det på listan? Nej, vi kommer ihåg.

Vi packade in allt i bilen och for iväg. På vägen handlade vi jordgubbar, spraygrädde, chokladsås och strössel, glass och frysta bär. Allt för att något skulle passa alla. När vi kommit nästan ända fram stället där vi skulle vara kom vi på det: vi hade glömt marängen i ugnen.

På sista macken innan vi kom fram handlade vi mer glass och kakor istället... Tråkigt att vi glömde tårtan, men då visste vi i alla fall vad vi skulle äta när vi väl kom hem.

På midsommardagen åkte vi hem. Vi såg fram mot marängtårtan. Hedvig var jätteförkyld och sov i tre timmar. När hon kom upp var det dags att göra middag. Pastagratäng lät enkelt och bra. Medan tomatsåsen kokade ihop drog Hedvig på ugnen för att den skulle bli varm i tid.

Vad konstigt! Det luktar bränt! sa Mattias när han kom ut i köket. Vi tittade på spisen och kom fram till att det nog var något som fastnat på platten. Men det blev inte bättre. Det luktade bara mer och mer bränt. Plötsligt kom vi på det: marängtårtan! Den stod ju kvar i ugnen och mådde inte bra av gratängtemperaturer.

Det kom grå rök ur ugnen när vi öppnade den. Vår fina marängtårta fick ryka av sig på altanen. Så här såg den ut då. Det fick bli glass till efterrätt istället!

Heldöda hackspetten eller karatekatten

Det räckte med en timme ute. Sen hade Zeke fångat och dödat en hackspett! Hon såg så nöjd ut där hon satt bredvid den stackars pippin. Det hade man nästan inte kunnat tro om den gamla tjocka katten...

I morgon är det midsommar och dags att äta sill och potatis och dansa kring midsommarstången. Vädret ska tydligen bli rätt bra, inget regn sägs det. Det vore ju första gången i mannaminne man skulle fira midsommar utan regn.

Äntligen är de på plats!

I bröllopspresent önskade vi oss Laminostolar - snygga, svenska, designmöbler som är ritade 1956. Och det fick vi! Gästerna hade samlat ihop och för en månad sedan beställde vi dem. De kom i går. Nu står de i biblioteket och är såååå snygga!

Vi har nu nya inredningsplaner för biblioteket. Ut med stora soffan (som inte syns i bild) och in med fler låga bokhyllor. Det kommer bli hur snyggt och stilrent som helst!

Skype fungerade, trots att det är fredagen den 13

Det är ingen hejd på moderniteten i det här hushållet. Nu har vi fått Skype att fungera. Vi har haft kontot ett tag, men när det inte fungerade första gången fick det hela vänta i nästan ett halvår... Nu har vi testpratat, både genom att svara på samtal från mobil och med pappan i Älvsjö som också har Skype. Då kunde vi även titta på dem vi pratade med. Dessutom blev ljudet bättre när vi kopplade bort telefonen och pratade genom datorns mikrofon.

Så nu har vi äntligen en fast telefon i hemmet. Men eftersom den bara funkar när datorn är på så måste man nog ändå ringa till mobilen först. Intressant är det i alla fall!

Indiansignaler i Vitabergsparken

I helgen tog vi tillfället i akt och åt middag ute i det fina vädret. Vi tog med oss quornburgare, hamburgerbröd, dressing, morötter och vin och satte oss i Vitabergsparken. Vi bredde ut picknickfilten, började knapra på en morot och upptäckte att vi glömt grillen.

Mattias gick tillbaka och hämtade. Så försökte vi tända den. Det var inte det enklaste. Grillen var kvar från förra året och tändpappret hade torkat... Men det ordnade sig ändå med massor av tändstickor.

Då började grillen att ryka kraftigt. Vi var inte de enda med engångsgrill, men vi var ensamma om röksignalerna som den skickade ut. Vi fick be de omkringsittande om ursäkt och försökte sätta oss själva i den värsta röken. Det var inte lätt, eftersom vinden hela tiden vände...

Till slut, när vi var något rökiga och rödögda, var quornburgarna färdiggrillade och vi kunde avnjuta dem i härlig kvällssol. Hela Vitabergparken var full av folk, som grillade, åt sallad eller bara njöt av en kall öl. Vilken skillnad mot filmen, I am legend, som vi såg när vi kom hem. Den handlar om en man som är den ende överlevande i New York.