Tacka vet jag utländska konserver

Med M:s diabetes har vi börjat studera innehållsförteckningar på ett helt nytt sätt. Eller, ärligt talat, vi har börjat studera dem överhuvudtaget.

Då blir man snabbt varse att svensk mat, ja, den är oftast inget vidare. Massor av tillsatser, socker, druvsocker, konserveringsmedel... listan är lång. Utländsk mat däremot, innehåller det som syns på framsidan och inget mer. Prosciutto är ett utmärkt exempel. Det går inte att köpa svensk om man vill undvika socker. Italiensk eller spansk går bra. Ska det vara svensk utan socker blir den så dyr att det inte är värt det (den är säkert inte heller lika god).

Konserver likadant, upptäckte vi i dag. City gross i Kungens kurva visade sig ha en uppsjö av små trevliga konserverburkar från Polen och Kroatien. Så nu har vi bunkrat goda patéer inför julafton och även en och annan sen kväll före det.

Bara namnet gör ju att man måste köpa det - Army Style Goulash - made in Poland. Det blir M:s lunch i morgon. Oemotståndligt!

Fröjda dig, det är aaaaadvent

Vi har varit på adventskonsert i Katarina kyrka. Kanske sjätte, sjunde gången i rad för H, tredje gången för M. Det är riktigt maffigt. Katarina kyrka är jättestor och har en fantastiskt akustik. Alla katarinakörerna är med och det är de nummer där alla sjunger på en gång som är bäst. Från början var H:s kompis med i kören och det var så hon hamnade på konserten från början. Nu är inte kompisen med längre, men kompisens man och pappa kämpar fortfarande på.

I år hade de slängt in några nya, moderna låtar. Det hade de kunnat skippa. Vi vill bara ha de gamla godingarna, som In dulci jubilo, Hosianna, Dotter Sion och Hallelujuakören.

Nytt för i år var Tomorrow shall be my dancing day, en av H:s favoriter all time. Den här missade de i år.

Efteråt gick vi hem, åt fisksoppa och beställde biljetter till konsert med Sisters of Mercy i mars. Från det ena till det andra, liksom.

Till middagen drack vi ett vin, som vi köpte i Barcelona för ett och ett halvt år sen. Pescatore heter det. Det visade sig vara ett spontanjäst vin (alltså det skulle vara spontanjäst, det var inget som hänt i flaskan av misstag). Kul!

Så får man nöjda kunder

Grattis Yogashala! Ni har verkligen förstått hur man får nöjda kunder utan att det kostar mer.

Det är nämligen så här: vi köpte ett klippkort på Yogashala, tio gånger för 1300 kronor. Vi använde kortet i onsdags och sedan dess är det spårlöst försvunnet. Vi hade i och för sig bara två klipp kvar, men det kändes ändå väldigt retsamt.

I dag gick vi förbi studion för att se om vi eventuellt glömt kortet där. Läraren gick igenom alla kvarglömda kort, men hittade inte vårt. Då frågade hon hur många klipp vi hade kvar och så gav hon oss ett nytt kort, där hon kryssat i alla rutor utom två.

Så nu har vi ett kort, vi kan utnyttja våra två sista klipp. Och gissa om vi tänker köpa ett nytt kort på den här studion när vi gjort det!

Inte är det som räkor...

Det har varit en fiskhelg. Först hokifilé i går och så fiskgryta i dag. Katten är sååå lycklig och går runt i köket och jamar och jamar. I ett obevakat ögonblick lyckades hon dessutom hugga en räka, som stod på tining på köksbänken.

Som tröst för att det inte blir så mycket fisk för henne fick hon kattgräs, som stått på tillväxt i några dagar. Alltid något, sa katten.

Annars så laddar vi för att gå ut i snöstormen. Nåja, det är inte snöstorm än, bara några flingor i luften, men det ska tydligen bli värre framåt natten.

Färglös tröst i kylan

Se. En färglös sallad. Bra mat för diabetiker - få kolhydrater och bra fett. Men framförallt (slog det oss när M hade lagt upp allt) en hälsning från Medelhavet! För visst är det så här de ser ut - salladerna du får in när du beställer något på den lokala syltan i Banyuls, på Poros i Figueres? Ganska färglöst, enkla råvaror och ändå så, så, så fruktansvärt gott. Idag, när vinterkylan kommit till stan, får det livet att kännas lite bättre. Det finns hopp. Vi kanske inte befinner oss vid medelhavet med våra kroppar men själen minns.

PS. Det smakade gott också. DS.

Kul med kort

I går kväll var vi på restaurangen Vapiano. De har ett roligt och smart system. När man kommer in i restaurangen får man ett kort, som ser ut som ett kontokort. I lokalen finns bar och öppna kök. Ett kök för pasta, ett för antipasti och ett för pizza. Så ställer man sig i en lämplig kö, beställer maten och ser när den lagas. Om man beställer pizza får man med sig en beeper, som larmar när pizzan är färdig. När man fått maten registreras kostnaden på kortet. Samma sak i baren - man beställer ett glas vin och håller helt enkelt upp kortet mot kortläsaren.

Sen läser de av kortet när man går ut och först där betalar man.

Och maten var god. Hedvig åt pasta med kalkon och apelsinsås. Mattias åt en jättetallrik carpaccio och en stor sallad. Och så drack vi några glas vin till det...

Vi var där med Hedvigs jobb. Perfekt ställe för en sådan tillställning.

Fibrer i nytt format

Det här har blivit någon sorts matblogg... Den här gången vill vi presentera nötpatén, som gjordes i helgen. Den var riktigt god och smakade faktiskt rätt kött-likt. Vi åt cumberlandsås till, som passade bra.

Apropå cumberlandsås, så kan vi berätta att det inte finns sådant i Spanien. Väldigt trist när vi var där förra sommaren och hade köpt gåslever och ville köpa cumberlandsås till den. Vi åkte till ett supermarket, som var stor som en lada och hade hur mycket varor som helst. Men inte cumberlandsås. Vi frågade personalen, som såg frågande ut en lång stund till de plötsligt lyste upp och visade oss vägen till Campbell-sopporna...

Vi testade ett nytt sorts ris, kornris. Det smakade som... gröt (tyckte H, som börjar bli trött på saker som smakar gröt när det inte ska vara det).

Många spännande rätter - och några mindre exotiska

Vi har fått en nystart när det gäller maten. Gamla maträtter, som gjordes på slentrian, har kastats ut. Nu gäller nya spännande rätter, gärna med någon ny sorts korn eller havre istället för potatis och ris.

Vissa riktiga höjdare har det blivit, som kryddig löksoppa och de goda surdegsbröden.

Ibland blir det... inte lika roligt. För det fungerar så här med mat: en del smaker blir bättre när man lägger ihop dem. Som creme fraiche och lime. Det blir världens godaste, och enklaste, sås. För det smakar mer än creme fraiche och lime. Det blir något nytt. Och särskilt när det gäller vegetarisk mat så kan man få fram de mest fanastiska smaker med ganska små medel.

Gårdagens rågmjölsbiffar hade kunnat bli så.Något nytt, någon kulinarisk härlighet. Rågmjöl, vetekli, lök blandades och stektes. Det smakade... ja, precis som det låter: stekt gröt. Varken mer eller mindre. Till det kamuthavre. Som H tyckte var riktigt gott och M tyckte smakade mjöl. Men vad man än tyckte kom kamuthavren verkligen inte till sin rätt tillsammans med... stekt gröt.

Så här ser Hs matlåda till kvällen IHM ut. Kanske blir det en macka från kiosken i kväll trots allt.

Vi håller istället tummarna för nötpatén (pecannötter och valnötter) som vi också gjorde i går men som fick ligga och vänta i kylskåpet. Det kan väl inte smaka gröt om den i alla fall. Eller?

Sugar, sugar, honey, honey

Det har varit ett tag sen vi skrev. Det beror på att vi håller på att vänja oss vid att Mattias har diabetes. Han fick reda på de för två veckor sen. Så här fina blommor fick vi av några kompisar som krya-på-dig-hälsning. Tack för det H och F!

Egentligen är det ingen större omställning när det gäller maten. Vi åt bra redan innan. Nu blir det förstås ännu större fokus på att det ska vara fettsnålt, sockerfritt och fiberrikt, men i stort sett äter vi som vi gjorde tidigare.

Vi har vågat oss på några nya recept. M har till exempel börjat baka goda surdegslimpor. Nästan en vecka tog det för degen att bli just sur. För några timmar sedan tog vi ut de första limporna och de är både nyttiga och goda!