Varje sommar inleds med ambitionen att "i år ska vi verkligen gå på
Parkteatern och se alla pjäser". Men alltför ofta blir det liksom inte av, trots att pjäserna ofta spelas i Vitabergsparken, som ligger fem minuter från där vi bor.
Den senaste veckan har vi dock kommit iväg hela två gånger. Först på Lise och Gertrud. De har spelat på Parkteatern tio år i rad och vi såg dem förra året. Väldigt charmigt och de är otroligt duktiga (men de var roligare förra året...).
I dag såg vi Heja världen show med poeten Bob Hansson. Det var nästan helt fullsatt, men vi lyckades ändå få bra platser trots att vi kom sent. Men... nej, det var rätt trist det hela. Det kändes mer som "roliga timmen" i skolan, så vi smet efter bara en halvtimme.
På vägen hem fastnade vi rätt länge vid en hundgård, där det utspelade sig ett hund-drama. Två hundar, en tax och en bostonterrier (?) sprang runt som galningar och lekte intensivt. Sen kom en border terrier, som så gärna ville vara med. Efter ett tags nosande på var sin sida av staketet fick den komma in och fick vara med och springa. Det var mycket roligare att titta på än Bob Hanssons show.
Det tog väldigt lång tid att promenera hem. Magen drar ihop sig och blir hård som en basketboll och då måste det stannas och pustas. Så här stor har magen hunnit bli.
Den senaste veckan har vi dock kommit iväg hela två gånger. Först på Lise och Gertrud. De har spelat på Parkteatern tio år i rad och vi såg dem förra året. Väldigt charmigt och de är otroligt duktiga (men de var roligare förra året...).
I dag såg vi Heja världen show med poeten Bob Hansson. Det var nästan helt fullsatt, men vi lyckades ändå få bra platser trots att vi kom sent. Men... nej, det var rätt trist det hela. Det kändes mer som "roliga timmen" i skolan, så vi smet efter bara en halvtimme.
På vägen hem fastnade vi rätt länge vid en hundgård, där det utspelade sig ett hund-drama. Två hundar, en tax och en bostonterrier (?) sprang runt som galningar och lekte intensivt. Sen kom en border terrier, som så gärna ville vara med. Efter ett tags nosande på var sin sida av staketet fick den komma in och fick vara med och springa. Det var mycket roligare att titta på än Bob Hanssons show.
Det tog väldigt lång tid att promenera hem. Magen drar ihop sig och blir hård som en basketboll och då måste det stannas och pustas. Så här stor har magen hunnit bli.
1 kommentar:
Det var en grunn til at jeg kallte Adine for Jack-Jack da jeg var gravid; etter minstemann i animasjonsfilmen The Incredibles. Jack-Jack hadde ingen superkrefter, trodde familien, men så viste det seg at joda, ungen kunne bli til bly, ild osv. Akkurat sånn føles det! Godt livmoren trener seg opp til fødsel da!
Skicka en kommentar